Det påstod SVT i några nyhetssändningar 5 mars och hänvisade till en enkät som man genomfört.

Gräsrötterna har en annan åsikt i den här frågan än partiledningen, hävdade en reporter när partisekreteraren Carin Jämtin ombads kommentera.

Det är möjligt att de socialdemokratiska arbetarekommunerna och partiledningen tycker olika om vinstutdelning i välfärden.

Men om det ligger till så och i så fall hur stor den skillnaden är framgår i vilket fall inte av SVT:s enkät.

Den bygger på ett så skakigt underlag att skarpa slutsatser är omöjliga att dra.

Så här ligger det till: SVT gick ut med sin enkät till ordförandena i landets 290 arbetarekommuner.

Av dessa svarade 162, bara drygt hälften alltså. Bland de svarande ansåg en klar majoritet (125 stycken, tre av fyra) att vinstutdelning i välfärden inte borde tillåtas.

Men vad den stora gruppen (44 procent) icke-svarande tycker vet varken vi eller SVT något om.

Därför blir det alldeles uppåt väggarna när SVT påstår att “tre av fyra arbetarekommunordföranden vill förbjuda vinstutdelning”.

Inte heller stämmer det när man hävdar att det “med säkerhet” finns en majoritet mot vinstutdelning i välfärden.

Det enda som enkäten kan slå fast är att 125 av 290, d v s 43 procent, av arbetarekommunordförandena är för ett vinstförbud.

I något inslag rör man till det ytterligare genom att påstå att en “majoritet av arbetarekommunerna” vill förbjuda vinst när det i själva verket är enbart är ordförandena i arbetarekommunerna som tillfrågats.

SVT försvarar sig med att sannolikheten för att de som inte svarat skulle tycka radikalt annorlunda än de svarande är liten. Utslaget från de som svarat är så tydligt att det med “stor sannolikhet” finns en majoritet för vinstförbud, menar SVT.

Men det är ju inte alls så försiktigt som saken uttrycks i rubriker, påannonser och inslag. På de flesta ställen slås tvärtom fast som otvivelaktiga sanningar att tre av fyra ordföranden, eller en majoritet, är för vinstförbud, något som det alltså inte finns belägg för.

Spelar det någon roll om medierna vinklar lite och masserar siffrorna i en egenproducerad enkät?

Ja, det gör det av flera skäl.

Det viktigaste är att enkäter och opinionsundersökningar påverkar opinionen. Om undersökarna slirar på sanningen och påstår saker som de inte har belägg för i sitt material kommer samhällsdebatten att utgå från felaktiga premisser och riskerar att snedvridas.

Ett annat skäl att den här typen av medieenkäter blivit allt vanligare. Då är det än viktigare att samma kvalitetskrav som gäller opinionsföretag och andra utförare också ställs på mediernas egna undersökningar.

En självklar utgångspunkt borde vara att inte lita på enkäter med nästan 50 procents bortfall.

‘

Antalet patienter som tvingas vänta på vård i mer än tre månader har halverats på ett halvår.

Det meddelade socialminister Göran Hägglund belåtet i början av oktober 2009.

Enligt honom var det den så kallade extra ”kömiljarden” som givit det resultatet. Kömiljarden är pengar som delas ut till de landsting som lyckas ge 80 procent av sina patienter tid hos specialistläkare inom tre månader.

Men hade landstingen verkligen lyckats kortat köerna?

Bara några dagar efter Göran Hägglunds besked kunde radions Eko-redaktion berätta att det som såg ut som kortade vårdköer mer liknade en statistisk skönmålning.

Landstingen hade frågat patienter som väntat länge på specialistvård om de ville stå kvar i kö vid det lokala sjukhuset eller söka vård någon annan stans.

De som valde att stå kvar räknades inte längre som för långvarigt väntande utan flyttades till en kö med frivilligt väntande.

Simsalabim, så hade vårdköerna kortats. Åtminstone på pappret.

I verkligheten var vårdköerna oförändrat långa. Om man räknade samman de frivilligt väntande med övriga väntande fanns ungefär lika många i kö till specialistvården som tidigare.

Var fjärde ungdom i Sverige var arbetslös våren 2009.

Det framgår av Sveriges ”officiella” arbetsmarknadsstatistik, Arbetskraftsundersökningen (AKU).

Men nu hävdar både arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och Arbetsförmedlingens chef Angeles Bermudez-Svankvist att den siffran är överdriven och felaktig.

I själva verket är ungdomsarbetslösheten bara 14 procent (enligt Littorin) eller 9 procent (enligt Bermudez-Svankvist).

Har de rätt?

Både ja och nej.

Nej, arbetslöshetstalet för ungdomar är inte överdrivet, för det är vad det är enligt den definition vi bestämt oss för.

Sverige följer sedan 2007 den internationella ILO- definitionen och då hamnar ungdomsarbetslösheten i början av 2009 på den nivån.

Ja, arbetslöshetstalet är överdrivet därför att man räknar med även heltidsstuderande som söker jobb. Det kan vara studenter som bara vill ha ett extraknäck och som vi normalt inte betraktar som arbetslösa.

Men samtidigt finns bland de studerande också ungdomar som läser enbart för att de saknar jobb, och då överensstämmer de bättre med vår bild av arbetslösa.

Hur stor den ena och den andra gruppen är vet vi inte. Vi vet heller inte hur många som idag inte söker något jobb alls och inte studerar och som inte fångas upp av statistiken.

Det olustiga med den aktuella diskussionen om arbetsmarknadsstatistiken är att den har en politisk bakgrund.

När Sven Otto Littorin var i opposition anklagades den socialdemokratiska regeringen för att mörka den verkliga arbetslösheten därför att de heltidsstuderande arbetssökande på den tiden inte räknades som arbetslösa.

Så fort den borgerliga alliansen kommit till makten ändrades statistiken och anpassades till den internationellt tillämpande ILO-definitionen.

Men när arbetslöshetstalen nu skjuter i höjden vill regeringen plötsligt vända kappan igen.

Att anpassa svensk statistik till de internationellt använda definitionerna var bra. Det gör det lättare att jämföra Sverige med andra länder.

Att göra politik av arbetsmarknadsstatistik är däremot förkastligt. Det undergräver förtroendet för politikerna. Men, vad värre är, det riskerar också att försvaga medborgarnas tilltro till den officiella statistiken.

En aktuell analys av statistiken om ungdomsarbetslöshet finns i Statistiska Centralbyråns tidskrift Välfärd 2009:3.

Hela 6 miljoner ägg i timmen äter vi svenskar på påskaftonen.

Det var den uppgift som valsade runt i medierna under påskhelgen. En intressant rund siffra till samtalen kring påskbufféerna.

Men vad låg bakom? urHHHur kunde man veta hur många ägg som konsumerades under påskaftonskvällen?

Som källa för uppgiften angavs statistik från producentorganisationen Svenska Ägg.

Jag ringde upp organisationen för att få reda på hur man kommit fram till just siffran 6 miljoner.

VD Therese Schultz berättade att bakom ligger en uppskattning, en slutsats dragen av siffror om försäljning och konsumtionsmönster.

Men hur ser kalkylen ut? Hur stor var försäljningen och konsumtionen? Och hur många timmar räknar man som påskaftons kväll?

Det kunde Therese Schultz inte svara på. Svenska Ägg kan bara berätta att svenskarna konsumerar ungefär 200 ägg per person år. Det blir drygt 0,5 ägg per dag. Sannolikt äter vi betydligt mer på påskaftonen.

Påståendet att vi äter 6 miljoner ägg på påskaftonskvällen verkar lika löst som ett alltför löskokt ägg.

Indirekt framgår det när Therese Schultz berättar om bakgrunden till pressmeddelandet från Svenska Ägg.

- Det vi ville kommunicera var att det är en otrolig koncentration av äggkonsumtionen under påsken.

- Veckorna före påsk sker en kraftig ökning av försäljningen ute i butik. Och de äggen konsumeras ju under påskhelgen. Det är på grundval av det som vi kan uppskatta hur mycket man faktiskt äter under de här dagarna.

- Och påskafton ligger mitt i. Om det sedan är en förskjutning tolv timmar åt ena eller andra dygnet ser vi inte som relevant i den kommunikation vi gör.

Närmare än så kommer vi inte.

6 miljoner ägg i timmen är en bra och rund siffra som passar Svenska Äggs syften.

Men om det i verkligheten är 1,5 miljoner, 6 miljoner eller 8 miljoner ägg som äts på påskaftonskvällen har vi ingen aning om.

Inte Svenska Ägg heller, verkar det som.

Så mycket till statistik är det alltså inte.

Ökar våldet i samhället?

Eller ligger det på oförändrad nivå?

Radioprogrammet Medierna har i ett par inslag (7/2 och 14/2) visat att den bild som ges av journalister inte stämmer med den tolkning som kriminologerna gör av statistiken.

Medierna överdriver förekomsten av våld, anser kriminologerna.

I stora rubriker har uppmärksammats att antalet anmälda våldsbrott ökat konstant på senare år.

Men anmälningsstatistiken speglar inte sanningen om våldsutvecklingen, menar kriminologerna.

Det handlar istället om att samhällets syn på våldet ändrats. Benägenheten att polisanmäla har ökat jämfört med tidigare och allt lindrigare brott anmäls.

- Allmänhetens utsatthet för våldsbrott, som de själva uppger den i riksrepresentativa undersökningar, som genomförts sedan slutet av 1970-talet, visar inte att våldet ökat från år till år. Det är mellan 1 och 2 procent av befolkningen som varje år upplevt så allvarligt våld att de behövt uppsöka vård, säger Felipe Estrada, forskningschef på Brottsförebyggande rådet i radioprogrammet Medierna.

På Södersjukhusets akutmottagning i Stockholm har man under lång tid gjort mätningar av antalet patienter som utsatts för våldsbrott. Där har man däremot sett en ökning av gatuvåldet med 100-300 fall per år sedan 1988.

Men inte heller dessa siffror ändrar Felipe Estradas bedömning.

Han pekar istället på att de generella siffror som föreligger - från skolundersökningar, SCB:s undersökning av levnadsförhållandena i Sverige och dödsorsaksstatistiken - inte tyder på någon ökning.

Våldet ökar alltså i medierna. Men har de ökat i samhället?

Det enda säkra svaret är att vi inte vet. En stor del av våldsbrotten anmäls aldrig och blir därför inte kände, varken för polisen eller för vården.

Med ett stort mörkertal - och utan en specialstudie av frågan -  ligger också sanningen om våldets utveckling i samhället höljd i dunkel.

 Larmet i artikeln från Tidningarnas Telegrambyrå i augusti i år lät verkligen oroande.

Enligt nyhetsbyrån visade Apotekets statistik att det på fem år skett en tredubbling av antalet små barn som fick sömnmedel och lugnande mediciner.

“Allt fler barn drogas till sömns”, löd rubriken i en tidning som publicerade artikeln. “Allt vanligare med sömnmedel till bebisar”, löd en annan rubrik.

Det var bara det att larmet var falskt.

I verkligheten hade det inte skett någon dramatisk ökning av antalet småbarn som fick sömnmedel, snarare tvärtom.

Bakom det falska larmet låg användningen av ett nytt läkemedel, Melatonin, som sedan slutet av 1990-talet ordineras barn med neurologiska störningar.

Medlet definieras visserligen som sömnmedel, men eftersom det ges till en begränsad patientgrupp säger det ingen om förskrivningen i allmänhet.

Användningen av Melatonin stod för hela ökningen av sömnmedel och lugnande medel till de små barnen. Om Melatonin togs bort ur statistiken hade försäljningen till de minsta barnen istället minskat med 30 procent, d v s motsatsen till den bild som rubrikerna gav.

Det var tidningen Sydsvenskan (som själv publicerat den felaktiga uppgiften tidigare) som 22 september berättade om det falska larmet.

Händelsen illustrerar hur svårt det är att dra riktiga slutsatser av statistik, även om den bygger på vad man kan anta är de bästa av källor.

För att upptäcka att någonting är galet krävs många gånger antingen djup kännedom i sakfrågan eller en konsekvent kritisk hållning till uppgifter i statistiken.

Man måste ställa frågan om en speciell orsak kan förklara en förändring eller om det är någon särskild grupp som sticker ut i statistiken.

Men inte heller det hjälper alltid.

TT uppger till Sydsvenskan att man faktiskt frågat vad ökningen berodde på men att Apoteket inte nämnt melatonin som en förklaring.

Apotekets siffror har dessutom till för något år sedan enbart visat omfattningen av försäljningen, inte hur många patienter som ordinerats medicinen. Bakom en hög konsumtionssiffra kunde alltså ligga många patienter och små doser likväl som få patienter och höga doser.

Först 2006 började Socialstyrelsen föra statistik över antalet personer bakom förskrivningen. Dessa siffror visar- även exklusive melatonin- att 11 procent fler barn och ungdomar 2007 ordinerades sömnmedel jämfört med året innan.

Samtidigt kan konstateras att gruppen barn och unga som får sömnmedel räknas i promille snarare än i procent. Förra året var det 37 barn i åldern 0-4 år - 0,07 promille av alla barn i den åldern - som ordinerats sömnmedel.

Radioprogrammet “Kris i skolan” klädde av utbildningsminister Jan Björklund genom att visa att flera av hans påståenden om den svenska skolan inte stämde med fakta.

Men programmet kastade också indirekt ett mindre smickrande ljus över den svenska journalistkåren för dess bristande förmåga att avslöja de mångåriga överdrifterna.

Att statistik används för att plocka hem politiska poäng eller för att gynna en myndighets eller ett företags intressen är inte ovanligt.

Av fallet Björklund borde journalister dra flera lärdomar:

1. Vänd på den gamla kvällstidningsskrönan: “Kolla inte fakta, för då spricker storyn”.

Kolla fakta, för då växer storyn. Gå till den ursprungliga rapporten, till underlaget, de finstilta förklaringarna. Förbluffande ofta visar det sig att siffror över- eller undertolkas eller att viktiga reservationer försvunnit.

2. Felmarginalen är på riktigt. Några av de undersökningar som Jan Björklund refererade till hade stora felmarginaler. Det betyder att vi inte kan vara lika tvärsäkra på att dessa resultat verkligen speglar de sanna värdena.

3. Vi älskar att jämföra och rangordna. Inget fel i det. Men se upp så att skillnader i placeringar verkligen spelar någon roll. De verkliga skillnaderna i en jämförelse av länder behöver inte vara stora även om det är många placeringar emellan. Det gäller en del av OECD:s skolstatistik och OECD:s statistik över länders köpkraft, men också i många andra sammanhang.

4. Pressa inte små skillnader. I en artikel i Dagens Nyheter skrev Björklund att allt fler elever i årskurs nio inte klarar behörighetskraven till gymnasieskolan och hänvisade till en rapport som just då var aktuell. “Den siffra som alla väntade på med spänt intresse hade försämrats ytterligare.” Den försämring som Björklund talade om gällde 0,2 procentenheter.

Siffran på andelen som inte klarade behörighetskraven har under flera år legat på mellan 10 och 11 procent. Ingen tendens åt något håll. Att då göra sak av  en förändring på 0,2 procentenheter är att pressa materialet för hårt. Små förändringar ska inte överdrivas.

Programmet går också att lyssna på i 30-dagarsarkivet på Kvällspassets hemsida: www.sr.se/cgi-bin/p3/nyhetssidor/index.asp?programID=2786.

Intervjuare: Johan Hilton:

• Det finns tre slags lögner, lögn, förbannad lögn och statistik. Det är ju ett citat som brukar tillskrivas den amerikanske författaren Mark Twain. Nyligen kom boken Förbannade lögner ut, som handlar om hur medier, företag och organisationer luras med statistik och hur man lär sig att genomskåda dessa lögner. Peeter-Jaan Kask, välkommen till Kvällspasset.

- Hej.

 • Du har skrivit den här boken. Vad säger du, är det faktiskt så att statistik är en slags lögn?

- Nej, det kan man väl inte säga allmänt. Men man ska vara medveten om att statistikens siffror inte är som matematiska tal utan det handlar om värderingar, bedömningar, urval. Man kan fram den sanning man själv vill. På det sättet så skiljer alltså statistikens siffror från de vanliga siffrorna.

• Men det här med att företag och organisationer använder det här och liksom ljuger med statistik, vad är deras motiv?

- Det där var väl en lite hårddragen rubrik, det är ju inte alla som gör på det sättet. De flesta fall när det blir fel handlar ju om människor som omedvetet gjort en tabbe. Man har slarvat eller kan inte hantera siffrorna.

- Men det är klart att bakom ligger en vilja att presentera verkligheten på det sätt som passar dem bäst. Vad jag kallar för förbannade lögner är ju när man medvetet gör det. Det sker i en del fall faktiskt.

• Men händer det någon gång att sådant trixande slår tillbaka på företaget själv? Har du något exempel?

- Det var ju inte för så länge sedan det kom en rapport om att 95 procent av alla svenskar fuskar i de offentliga systemen. Det var något som Svenskt Näringsliv lyfte fram.

- Det visade sig sedan att i de 95 procenten räknade man in att man renoverade huset själv eller vårdade en anhörig när den borde fått hjälp av sjukvården. När människor fick klart för sig det här då föll ju de här 95 procenten samman och då slog det säkert tillbaka på dem som gav ut rapporten.

• När tycker du att vi ska vara som mest observanta på den statistik som vi matas med?

- Det är väl när man som mest litar på avsändaren, då ska man nog vara som mest på sin vakt egentligen, för då är garden lägst. Vi har väl en rätt så bra skeptisk inställning till reklam och kanske också i politiken är vi vana vid att skärskåda argumenten på båda sidor.

• Valfläsk och sådär..?

- Ja, men myndigheter, forskare och även ideella organisationer kan också ha ett intresse av att påverka bilden av verkligheten för att själva synas mer. Det är väl då vi är som mest sårbara.

- Sedan tror jag nog också att opinionsundersökningar är en form, som inte alltid är till för att ta reda på hurdan opinionen är, utan kanske för att föra fram en åsikt från den som gör opinionsundersökningen.

- Hur man formulerar frågorna är den springande punkten. Ofta kan man få helt barocka resultat när man ställer diametralt motsatta frågor och får svar som innebär att svenska folket byter uppfattning från en undersökning till en annan.

- Det hände ju under valrörelsen då diskussionen gick om anställningsskyddet för ungdomar. Då gick centern, som låg bakom förslaget om minskat anställningsskydd, ut med en opinionsundersökning och kunde visa att en majoritet stödde det.

- Ett par veckor senare kom en undersökning från socialdemokraterna som visade precis det motsatta, att svenska folket ville ha ökad anställningstrygghet för ungdomar. Det här är ju knappast någon bra renommé för branschen opinionsundersökare och det visar väl också hur lätt det är att manipulera en opinionsundersökning.

• I den här boken så lämnar du också råd om hur man genomskådar statistiska lögner. Har du några konkreta tips?

- Det man ska börja med är att vara kritiskt ifrågasättande mot alla sorters siffror som presenteras i rapporter, oavsett hur renommerad avsändaren är.

- En enkel fråga att ställa sig är: Jämfört med vad då? Ofta påstås det ju att det är frågan om en jättestor förändring och sedan i själva verket är det inte det.

- Vem som säger en sak är också intressant. Om det är en organisation, myndighet eller ett företag som har ett intresse i sammanhanget så är det ju lätt att resultaten anpassas till det intresse man har.

- Man kan också titta på: Varför väljer man att visa just den här kurvan? Varför börjar den ett visst år och slutar ett annat år?

- I förra vecken kom en undersökning som Fonbolagens förening gjort där man sa att aktiefondssparande är en bra affär.

- Då hade man mätt på 10 år sikt. Och så sade man att hade man mätt på fem år då hade resultatet varit ännu bättre. Men tittar man närmare på det där och ser på utvecklingen efter sju år hade det inte varit någon bra affär alls, då hade det t o m varit sämre än bankränta. Just när det är så stora skiftningar i en kurva, när det går kraftigt upp och ned, så påverkas resultatet oerhört mycket av startår och slutår.

• Avslutningsvis bara, hur duktiga tycker du medierna är på att genomskåda den här typen av statistik?

- Kanske inte så duktiga som de borde vara. Men jag tror det beror väldigt mycket på att det är ont om tid idag, mer än tidigare. Därför hinner man kanske inte göra det jobb som krävs för att tränga bakom pressreleaserna.

• För att nyhetstempot är så snabbt?

- Just det. Samtidigt finns det ett nytt fenomen, att medierna själva gör undersökningar. Det är också är intressant. För då ikläder man sig rollen som producent av information och då måste man vara lika duktig, eller t o m duktigare, att hålla alla regler och inte snäva runt hörnen för att man har ont om tid eller är pressad av ekonomin, vilket har hänt.

• Stort tack för att du var med i Kvällspasset, Peeter-Jaan Kask.

11 april 2008 berättade Rapport att alkoholförsäljningen i Sverige slagit rekord. Motsvarande drygt 40 miljoner liter starksprit såldes av Systembolaget. En ökning med 27 procent sedan år 2000. Men kan man av det dra slutsatsen att vi svenskar dricker mer sprit än tidigare?

Visa svaret