Lära av Björklund
Radioprogrammet “Kris i skolan” klädde av utbildningsminister Jan Björklund genom att visa att flera av hans påståenden om den svenska skolan inte stämde med fakta.
Men programmet kastade också indirekt ett mindre smickrande ljus över den svenska journalistkåren för dess bristande förmåga att avslöja de mångåriga överdrifterna.
Att statistik används för att plocka hem politiska poäng eller för att gynna en myndighets eller ett företags intressen är inte ovanligt.
Av fallet Björklund borde journalister dra flera lärdomar:
1. Vänd på den gamla kvällstidningsskrönan: “Kolla inte fakta, för då spricker storyn”.
Kolla fakta, för då växer storyn. Gå till den ursprungliga rapporten, till underlaget, de finstilta förklaringarna. Förbluffande ofta visar det sig att siffror över- eller undertolkas eller att viktiga reservationer försvunnit.
2. Felmarginalen är på riktigt. Några av de undersökningar som Jan Björklund refererade till hade stora felmarginaler. Det betyder att vi inte kan vara lika tvärsäkra på att dessa resultat verkligen speglar de sanna värdena.
3. Vi älskar att jämföra och rangordna. Inget fel i det. Men se upp så att skillnader i placeringar verkligen spelar någon roll. De verkliga skillnaderna i en jämförelse av länder behöver inte vara stora även om det är många placeringar emellan. Det gäller en del av OECD:s skolstatistik och OECD:s statistik över länders köpkraft, men också i många andra sammanhang.
4. Pressa inte små skillnader. I en artikel i Dagens Nyheter skrev Björklund att allt fler elever i årskurs nio inte klarar behörighetskraven till gymnasieskolan och hänvisade till en rapport som just då var aktuell. “Den siffra som alla väntade på med spänt intresse hade försämrats ytterligare.” Den försämring som Björklund talade om gällde 0,2 procentenheter.
Siffran på andelen som inte klarade behörighetskraven har under flera år legat på mellan 10 och 11 procent. Ingen tendens åt något håll. Att då göra sak av en förändring på 0,2 procentenheter är att pressa materialet för hårt. Små förändringar ska inte överdrivas.
Jag ser ju inte statistiken som något avgörande i det här fallet. Däremot att omkring 10 % inte klarar behörighetskraven till gymnasiet är alarmerande. Att vi har en skola som handikappar ca tio procent av eleverna är oerhört mycket allvarligare än om ökningen varit 0,2%-enheter. Jag skulle inte ens bry mig om de 0,2 procentenheterna. Det blir inte ens bra som exempel på förbannade lögner. Något sinne för proportioner borde även en statistiker ha
Jag vidhåller: Att, som Björklund, ta en o,2 procentig ökning som intäkt för påståendet att en “ytterligare försämring” ägt rum är inte seriöst.
Peeter-Jaan Kask